Äntligen börjar vintern släppa sitt järngrepp och man börjar känna hopp.

Hopp om att faktiskt få börja jobba med sin hund i skogen igen. Igår tog jag fram sele, lina och pinnar för att återigen stoppa ner dom i träningsryggsäcken, fick en längtande bedjande blick av min hund och för att jag verkligen skulle förstå nappade hon tag i en spårpinne och la den i mitt knä. Jodå matte förstår och längtar minst lika mycket.

 Att jobba  i skogen med sin hund är så fascinerande, här kommer dom verkligen till sin rätt, i sitt rätta element.

Vet inte hur många gånger jag imponerats i skogen av mina hundar (och andras). Till saken hör att jag har ett grymt dåligt lokalsinne och har varit vilse utan att förstå det, förrän jag kommit ut på ett helt annat ställe än jag tänkt mig. Därför är jag noga med att ha koll på vart jag befinner mig när jag går ut ett spår.  Men med en spårsäker hund släpper jag totalt över ansvaret, jag litar på hunden (och jag tror faktiskt att den känner det)

Visst har det ibland hänt att vi kommit fel, men de gångerna är faktiskt lätträknade, och jag har spårat väldigt mycket genom åren.

Min filosofi är att i lydnadsträningen lär jag min hund, men i skogen är det oftast tvärtom där lär jag mig mer av hunden, visst har jag specifika delar som vi tränar på och som kan bli bättre. Men när det kommer till nosarbetet så är det hunden som besitter den förmågan och det är härligt att ge över det ansvaret. Jag blir också oerhört stolt över min hund när den klarat av spåret och tagit oss till slutpinnen och tro mig det känner dom, hur härligt är det inte att få klappa om sin hund och belöna med lite dragkamp om pinnen och sen under glada tillrop se hunden med svansen högt upp i luften bära på sin trofé.

Känslan på tävling när man släpper sin hund i upptagningsrutan och ser hunden springa ut koncentrerat, se när den rycker till när den plötsligt får spåret i näsan och tar upp det, ännu bättre blir det när tävlingsledaren står tyst (betyder att vi är på rätt väg). Pirret i magen när hunden börjar plocka pinnar, ska det bli full pott, stor koncentration, heja på och stolt berömma hunden när den hittat pinnen och sedan med största omsorg lägga den lilla dyrgripen i midjeväskan och därefter stänga den ordentligt, samla upp hunden och fortsätta spåret fram. När hunden är i mål med sista långa slutpinnen i munnen och en rödflammig, svettig men oerhört glad och stolt matte i släptåg. Den känslan är obetalbar. Jag känner en stor ödmjukhet inför denna förmåga som hundarna besitter.

Så vad väntar ni på ut i skog och mark och låt hunden glänsa !!!