Jag tror att alla har stött på dem, energitjuvarna, nejsägarna de som alltid ser problem istället för lösningar. De som suckar djupt åt varje förslag, åt varje idé, som alltid berättar det omöjliga i allt och dissar varje form av nytänkande. 

Det är lätt att dras med ner att tappa lusten och få tankar som nej hen har rätt det är omöjligt, jag kan inte! Det funkar inte! Jag är inte bra nog osv… Att själv bli pessimistisk och bitter.  Men bli inte det! Försök tänka att oavsett vad du funderar på så finns det alltid någon som kommer vara negativ, det behöver inte ens handla om dig (oftast gör det inte det) du råkade bara komma i vägen.

Jag är en optimist som väljer att se möjligheter jag tror på min förmåga, jag är också en obotlig optimistisk entreprenör som alltid klurar på nya idéer en del förverkligar jag andra släpper jag. Ibland luftar jag olika idéer med någon (alltid lika intressant att se vilken respons man får) ibland får jag bra råd andra gånger kan jag bli totalt dissad.  Ibland behöver jag bromsas, ibland inte. Då och då har jag tappat lusten totalt och fått myror i huvudet i form av ”nej det går nog inte, hen har rätt”. Men oftast måste jag nog ändå säga att jag sporras, om någon säger nej det där tror jag inte alls på, då väcks den där lilla skitungen i mig som säger att joho da det går visst, jag ska minsann visa, hon spottar i nävarna och kavlar upp ärmarna.

Jag älskar citatet: the person who say it cannot be done should not interrupt the person doing it.

Jag kan lova att alla entreprenörer någon gång fått höra – nej det där kommer aldrig fungera. I vissa fall stämmer det i vissa inte. Självklart ska man tänka realistiskt, en affärsplan behöver mycket tanke, den behöver också revideras många gånger. Men om man brinner för något, har driv och är tillräkligt hungrig så kommer det att gå.

Jag var på en föreläsning för några år sedan med skatteverket, bolagsverket och nyföretagarcentrum de representerade var och en sitt och de hade olika aspekter och inställningar. Men det som slog mig var att några av de som pratade endast lyfte fram de krångliga aspekterna med att starta ett företag, alla problem, alla hinder att det minsann inte var så bara… Och nej det kanske inte är så bara, men det behöver inte vara så krångligt heller. Egentligen är det lätt. Man kan omöjligt veta allt från början, man lär sig ju efter vägens gång, och om man misslyckas? Ja då är man en erfarenhet rikare och man har i alla fall vågat prova!

När jag för nio år sedan klev in på arbetsförmedlingen för att söka starta eget bidrag så lärde jag mig massor. Jag kom in positiv och glad, jag hade jobbat länge på min affärsplan (hade den i en pärm under armen) jag möttes av en man med bister uppsyn, jag struntade i hans bistra uppsyn och började förklara min idé. Han blev inte direkt muntrare utan retade sig nog snarare på att jag var så övertygad om att min affärsplan skulle fungera. Vem var jag (ung tjej) att komma och tala om för honom att det här var bra. Han ifrågasatte precis allt jag sa och undrade om det ens fanns några hundar i Säffle. Jag var dock påläst och hade svar på allt, tror dock inte det gynnade mig. Jag hade kunnat lämna arbetsförmedlingen totalt nedbruten, ledsen och förtvivlad, jag hade kunnat kasta min affärsplan i närmsta papperskorg. Men nej jag skulle visa honom och andra pessimister, jag var mer övertygad än någonsin.

Känslan när han ringde några år senare för en arbetssökandes räkning och jag svarade i form av arbetsgivare var ganska gött, då lät han inte lika negativ längre.

Jag kan lätt erkänna att jag ibland tagit mig vatten över huvudet och att lärdomarna har varit tuffa, mest på grund av att jag har varit i avsaknad av en broms och nog velat bevisa lite för mycket. Som egen kan man lätt hamna i fällan att allt är så roligt och att man är så glad över alla kunder att man vänder ut och in på sig själv och till slut jobbar nästan dygnets alla timmar. Någonstans på vägen sa kroppen ifrån och efter att den gjort det ganska länge och inte bara sagt ifrån utan börjat skrika högt så måste man börja lyssna. Förändringar är skrämmande men ibland nödvändiga, att lämna sitt företag som man lagt ner hjärta och själ i är inte lätt men så här i efterhand så vet jag att det var rätt.

Nu håller jag på att bygga upp något nytt och det är spännande och naturligtvis möts man av olika reaktioner.

Kontentan av detta är: vill man något tillräckligt mycket finns det inget som kan stoppa, lyssna inte på pessimisterna, följ din magkänsla, om inte du tror på dig så kommer ingen annan att göra det heller. Hitta människor som kan stötta, peppa och ge dig energi, de finns (även om man ibland tvivlar på det.) Var beredd att jobba hårt för din dröm, men när ditt företag börjar blomstra så försök att bara rulla med, det är lätt att fortsätta gasa och sedan tar bränslet slut. Njut istället när allt ditt hårda arbete börjar ge frukt.  

(och nej jag vet att inte alla vill vara egna företagare, men om du går och bär på en företagsdröm GO FOR IT!) 

Vi tränar nästan dagligen ibland till och med flera pass på en dag. Träningen innehåller framsteg, utveckling och lyckorus. Men den kan också innehålla bakslag, missuppfattningar, frustration och ibland även ilska. Det är lätt att tro att man är ensam med motgångar, så är det naturligtvis inte, ALLA som tränar och tävlar hund har motgångar.   

Kanske har du en föreställning om att du kommer bli klar. Att alla moment kommer sitta till hundra procent, du kommer gå ut på tävling och bara köra, allt flyter och ni genomför ett felfritt program. En fin målbild att ha! MEN verkligheten är en annan, visst du kommer säkerligen gå ut och göra fina tävlingar då allt flyter och känslan är helt underbar. Men du kommer garanterat också få känna på det motsatta. Det är då viktigt att komma ihåg att det händer alla. Det är inga robotar vi håller på med, det är hundar och de påverkas av massa olika saker och det där momentet som du trodde satt klockrent kan fort fallera.

Jag tror alla som tränar hund har varit med om att gå ut på träning och inse att det som satt igår inte funkar idag och naturligtvis även tvärtom det som inte alls fungerade igår plötsligt sitter idag.

Prestige är farligt, att sätta för hård press på sig själv. Att ta motgångar så hårt att man tappar all lust. Visst det händer att lusten dalar, men man måste komma ihåg att så här är det för alla. Inte bara för dig. Vi lär oss massor av motgångar och lärdomarna kommer göra dig till en bättre hundtränare.

Ärligt talat hur kul vore det om allt bara flöt på helt utan motgångar. Vad skulle det vara för utmaning då! Det är på grund av motgångar som framgångarna blir desto bättre.

Jag har tränat och tävlat i 18år nu med ett antal olika hundar. Man kan ju tycka att man då borde vara fullärd, men jag får ny kunskap på i stort sett varje träningspass och på varje tävling. Jag har både jobbiga bakslag och ljuvliga framsteg. Jag vet att jag inte kan lägga ett moment på hyllan och tro att nu är det klart, det måste ändå underhållas och repeteras. Lägger jag det ändå på hyllan under en period så kan jag nästan vara säker på att när jag sedan tar upp det igen så kommer det ha hänt något med det.

Vad är det då som påverkar? Man kan bara spekulera, men det kan handla om allt från att vi som tränare tajmar dåligt några pass och hunden får en helt annan information än vad vi hade tänkt. Att hunden inte kopplat kommandot till beteendet, utan den går på din armrörelse istället. Att momentet fallerar i en ihop satt kedja.  Det kan handla om störningar, plötsligt är du på en ny plats och beteendet som satt perfekt på hemmaplan fungerar inte alls i en ny miljö.

Du kan komma till en tävling där de lagt ut spån som markeringar och eftersom hunden inte är tränad på det så blir den störningen för svår. Jag kan då välja att deppa ihop totalt eller så kan jag välja att lägga den erfarenheten i kunskapsbanken, träna och bli världsbäst på spånmarkeringar.

Jag har stått på tävlingsdagen och insett vid uppvärmning att momentet som vi hade igår är som bortblåst idag. Jag hade kunnat bli totalt hysterisk och deppat ihop men har istället försökt att reparera så gott det går genom att dela upp momentet lite snabbt och försökt få hunden att återigen minnas vad den faktiskt kunde igår. Efteråt får jag fundera och analysera vad det kommer sig att det blev så, var det miljön? Var det för dåligt grundat? Var jag annorlunda (nervös)? Eller hade hunden bara tillfällig minnesförlust?

Alla hundar har svagheter och genom att i uppvärmning inför en tävling stärka upp hundens svaga delar kan du faktiskt gå ut och få en tia på ert svagaste moment. Men betyder det att det sen sitter? Nej, men du la upp träningen smart och med lite tur så hjälpte det.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att hunden aldrig gör fel för att jävlas, det finns alltid orsaker till varför det går snett i träningen. Det beror oftast på oss som tränar eller yttre omständigheter. Om hunden plötsligt förändras drastiskt kan det också betyda att den är sjuk eller har ont.

Så kom ihåg följande:

Alla har motgångar

Inget moment sitter någonsin till hundra procent

Du kommer aldrig att bli helt klar

Hunden jävlas aldrig

Kör du helt fast, fundera, analysera och ta hjälp

Om du tänker vänta med att tävla tills du är helt klar så kommer du aldrig att komma ut på tävlingsbanan

Ta lärdom av bakslag vänd dem till framgång

Nu har jag en hemsida varmt välkomna att kika in, klicka på bilden.

I tisdags hyrde vi hallen i Kristinehamn, fokus låg på tävlingsträning. Jag och Inka har en lydnadsklass två tävling framför oss. Så nu vässar vi formen.

Som vanligt när man kör tävlingsmässiga kedjor så får man väldigt mycket information till fortsatt träning. Vi har en hel del detaljer som vi måste fila på.

Uthålligheten börjar bli riktigt bra, hon jobbar på utan att tappa engagemang och attityd trots att belöningen dröjer.

Störningar i form av tävlingsledare, publik och andra hundar bekommer henne inte. Jag försöker träna mycket på olika platser och i mer och mindre störande miljöer. De senaste veckorna har vi dagligen tränat intill ett elljusspår där det ständigt passerar människor, både med stavar, i sällskap, andra hundar, joggare, skidåkare osv. Ibland ställer de sig och tittar på. Perfekt störning då den dyker upp plötsligt och ändrar skepnad gång på gång.

Platsliggning är inte helt lätt att träna utomhus i kylan, men vi har fått några tillfällen att träna det inomhus och fler inbokade tillfällen framför oss. Tycker dock att det sett betydligt lugnare ut de senaste gångerna (inte riktigt samma galna blick)

Det vi jobbar mest med just nu är ställandet i rutan, balans i fotgåendet, tekniken i fjärrdirrigeringen och stadgan.