Jag har svårt att sluta tänka på de fruktansvärda händelserna i vårt kära grannland. Det är ofattbart svårt att förstå att det finns så ondskefulla personer som kan begå den här typen av gärningar.

Har läst vittnesuppgifter från människor som var på plats. Tårarna rinner och en stor snytpappershög ligger på bordet. Varje stavelse går direkt in i hjärtat, skräcken den totala paniken och rädslan som dessa människor kände, man kan inte värja sig, vill inte värja sig heller.

Läser om en tjej på ön som ringer sin familj för att ta avsked. Fatta om man fick ett sådant samtal från sin dotter eller son. Tänker på offrens nära och kära vilken outhärdlig smärta dom just nu känner, sår som aldrig kommer läka. Unga människor som blivit berövade på sina liv. Unga överlevande vars liv för alltid är förändrat, kommer dom någonsin att känna trygghet igen.

Och vad säger man till sina barn? Hur ska man kunna besvara deras frågor utan att beröva dom på sin tro om gott? Jag vet inte. Det finns människor som drivs av hat och bitterhet som saknar spärrar som är sjuka, hur ska man som liten kunna ta in och förstå det, när inte ens jag själv kan göra det.

Livet kan få ett abrupt slut, ta vara på varje sekund av det!